Med mig hade jag Robert Larsson som är skribent på Svenska Fans. Det var faktiskt första gången vi träffades. Robert är lite mer groundhopper än vad jag är, men ett besök på Fratton Park och ett på Emirates på meritlistan. Eftersom vi hade valt en match i dagarna mellan jul och nyår blev det en kort vistelse i England. Vi anlände var för sig på Stansted fredag förmiddag och åkte hem på söndagen. Vi hade förhoppningar om att gå runt i Portsmouth och se oss omkring, men tiden visade sig vara för knapp för detta. 

David til høyre, Robert til venstre.

Joakim hade skickat mig telefonnumret till John Magne som var där tillsammans med Christian, men tyvärr hann jag inte logga in på Facebook före match, så jag såg inte meddelandet förrän jag kom hem. Det var lite synd tyckte vi, men nästa gång ska vi annonsera tidigt innan vi åker. 
 

Den blå invasion på tåget kom aldrig. En och annan såg vi, men tåget var långt och inte alls fullsatt.  
 

Efter en och en halv timma på tåget var första uppgiften att hämta ut biljetterna. På vägen till Fratton Park stannade vi till och köpte matchprogram.  
 

Vi begav oss till Fratton Park för att leta upp biljettkontoret, men väl på Frogmore Road fick vi veta att det hade flyttat. En kort promenad senare var vi framme och kunde efter vissa problem kvittera ut biljetterna. Det visade sig att de stod på Steve Perryman och inte Robert Larsson. 
 

I samma byggnad låg souvenirshoppen. Det lilla rummet på Frogmore Road hade bytts ut mot ett mindre varuhus, ett av flera tecken på senare tid som visar att Portsmouth Football Club blivit allt mer professionell. 
 

Det blev ett och annat inköp. Primärt skulle jag hitta något till min nyfödde brorson, något som skulle kunna påminna honom om att det finns andra klubbar än Liverpool. Det blev en liten boll med klubbemblemet på varje femhörning samt DVD:erna "Portsmouth 7 - 4 Reading" och "100 Great Premier League Goals". 
 

Nästa mål var att hitta en pub att ladda upp på. Det var inte gott om dem i området så vi klev in på den första vi hade sett när vi anlände till Fratton. Det var en pub vid namn Smiffys, ett ganska litet och gemytligt ställe med ett stort antal matchtröjor i taket. Min uppmärksamhet fångades av en Havant and Waterlooville-halsduk. 

Smiffy's

Varsin öl senare var det dags att ta sig till Fratton Park. Arenan ser sliten ut på TV, men det är inget emot hur den ser ut live. Utsidan av North Stand, vår läktare, såg ut att ha varit med riktigt länge. Och Fratton Park är ju som bekant en gammal arena. I år fyller den 110 år. Som en kontrast till det slitna yttre finns det moderna, helautomatiserade vändkors. Stoppa in biljetten i biljettläsaren och du kommer in. 

Fra utsiden på Fratton Park.

Vi tog en öl innan vi letade upp våra platser. Rad BB, var låg den? Jo, minsann, längre ner än rad A men högre upp än rad CC. Vi hade fått biljetter på andra raden på långsidan. "Vi kommer att synas i TV" utbrast jag till Robert. 
 

Robert stack iväg till bakutrymmet för att bland annat lämna in ett matchtips. Själv satt jag kvar och försökte supa in så mycket atmosfär som det bara gick. Tänk att man satt där på Fratton Parks andra stolsrad för att se sina blåvitröda hjältar och både lyssna på och delta i den fantastiska stämning som brukar råda! 
 

Robert kom tillbaka med ett 4-0-tips och Kranjcar som första målskytt. Han berättade att han tänkte satsa på Hughes istället, men att alla runt omkring honom hade skrattat åt honom. Vi såg en norsk flagga i övre högra hörnet av Fratton End. Kan det ha varit John Magne och Christian? Mycket troligt. 
 

En stor del av läktarsektionen vi satt på skrattade när en man bakom oss ropade "Tuncay, you big cow!". Ett par minuter senare svarade Tuncay med en dykning självaste Cristiano Ronaldo varit stolt över och som den i första halvlek väl enögde Alan Wiley givetvis gick på. 
 

Tyvärr var det just Tuncay som fick det sista ordet och det redan i mitten av den första halvleken. Gary O'Neil berättade efter matchen att han var tacksam över att Tuncay stal hans mål så han slapp sänka sin andra favoritklubb (Millwall är den första). 
 

Portsmouth kom aldrig riktigt igång. I mitten på andra halvlek satte Taylor och Benjani in varsin tackling så det sjöng om det precis framför oss, men annars passerade resten av matchen ganska snabbt. Det hände inte mycket och Portsmouth var precis lika impotenta framåt som mot Tottenham. 
 

Så man kände sig lite bestulen efteråt. Alla intryck och förlusten hade gjort mig helt tom. Typiskt att första förlusten på länge mot Middlesbrough skulle sammanfalla med mitt första besök på Fratton Park! 
 

Tågresan tillbaka till Waterloo var seg. I vår vagn var de flesta resenärerna Middlesbrough-fans som bara var i början på sin långa hemresa. På Waterloo träffade vi sedan på en Reading-supporter som var beredd att betala för våra använda matchbiljetter. Det lät som en något underlig förfrågan, men han berättade att han samlade på biljetter för att göra collage av dem. 
 

Väl hemma i Sverige igen öppnade jag mina DVD:er och till min förtjusning innehöll en av dem en rabattkupong i webbshoppen på 10% . Efter att ha sett "100 Great Premier League Goals" kändes allt lite bättre igen.